Lämna en kommentar

Ibland tänker man fel

Efter att ha lindat garn som skisser började jag varpa en randig varp helt på frihand. Jag hade inte gjort en skiss över hela varpbredden, utan visste enbart efter mina små lindade skisser vilka färger jag skulle ha och vilka kombinationer av smalrandigt som jag tyckte bäst om. Annars kan det vara ganska tråkigt att göra randiga varpar det blir mycket räknande. Nu när jag i efterhand skrev upp randningen för att hålla lite koll på färgfördelningen så att den skulle bli relativt jämt fördelat. Jag fick varpat mina 455 trådar och sätter upp varpen i farmors gamla vävstol. Genom att det är en trissvävsstol beslutade jag mig för att väva handdukarna i tuskaft.

Det är nu tankefelet kommer, den vävstolen har handknytna solv som farmor har suttit och gjort och därför har jag inte haft hjärta att kasta dem. Så jag tänker hon har ju vävt breda mattor i vävstolen tidigare, därför måste det finnas solv till en relativt smal handduksvarp.handknytna solvNär jag hade solvat ungefär en tredjedel lite mer så inser jag att jag behöver knyta i några fler solv innan jag kommer till mitten där skaften sitter fast i tramporna. Detta är en väldigt kort vävstol, jag kan sitta på vävpallen och nå ända bak förbi skälspröten. Detta gör att knyta om tramporna är inget som man gärna gör.

Det är här tankefelet är, istället för att klippa bort farmors gamla solv och sätta dit fabriksgjorda, så är jag nostalgisk och börjar knyta. Om man nu gör denna missen borde man kanske göra en bräda med spikar för att underlätta själva knytandet. Detta gör inte jag, jag börjar knyta i de saknade solven direkt på skaften. Jag skulle ju bara knyta i några få.

När jag efter mycket arbete väl är färdig konstaterar jag att jag har knutit mer än hälften av alla solv. Vilken tid detta har tagit. Allt är nu lugnt varpen är på plats och jag börjar väva. Då inser jag att jag med ena trampan får lite dåligt skäl på ena sidan. Jag drar lite i skaften, och tänker att själva upphängningen är kanske inte helt symetrisk. Trissorna som farfar har gjort är inte de bästa längre, de har många, många år nacken.

Jag väver vidare.

Efter ungefär halva varpen börjar jag inse att det kanske inte är upphängningen som är den felande länken. Jag mäter lite snabbt solvlängden med en penna som jag förtillfället hade i närheten. Högersidan med farmors knutna som är längre än mina knutna solv i vänster kanten. Jag mätte bara lite snabbt från varpen som låg på samma ställe i solvögat och upp till skaftets överkant. Hur mycket som solvet är kortare totalt vill jag inte ens veta. Nu när man vet att det är en skillnadkan jag se den med blotta ögat.

Nu skall jag sätta upp en ny varp i samma vävstol med samma solv.

Jag har varpat i stort sett färdigt den nya varpen. Det saknas cirka hundra trådar, och garnet är slut. Detta gör att jag behöver varpa in en annan tråd. Funderade på att ta en bomulltråd av samma tjocklek fast i en annan färg, men det blir inte bra. Så jag hittade en rulle cottolin som jag flyttat med mig i sex flyttar. Jag som inte ens tycker om cottolin. Cottolinet är ungefär rätt tjocklek och en mer passande färg. Det jag nu får göra är att varpa flera tunna varpar som jag sedan får placera ut i den tjockare redan randiga varpen i bomullsgarn. Jag kanske behöver be någon av de äldre barnen eller maken att dra på. Flera olika varpflätor i olika tjocklek kanske är lite överkurs för fyraåringen i varppådragning. Jag håller på att försöka lära även honom att dra på varp. Det går ganska bra, problemet är att han tröttnar efter lite drygt halva varpen.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: