Löv i vinden

Det här var den där väven som jag aldrig riktigt var helt nöjd med. Det var något som inte riktigt kändes helt bra. Den var lite tråkig eller intesägande eller så tyckte jag helt enkelt inte om den. Jag funderade lite och tänkte ”vad har jag att förlora”.

Genom att jag inte tyckte om den så testade jag att med symaskin sy fast löv på de kala grenarna. Jag började med att lägga ut mina löv där jag ville ha dem så att jag kunde flytta runt dem lite . Nålade fast dem. Började sy på symaskin. Jag sydde fast vissa lite mer ordentligt medans andra fick mer synliga bladnerver.

Detta är ett sätt att efterarbeta en väv som inte riktigt blev som man tänkte. Det kan också vara något som man har med i åtanke hela tiden. Jag personligen brukar mer brodera och sy när väven sitter i vävstolen. Jag borde kanske arbeta mer med att sy på maskin på de färdiga vävarna. Det skapar en helt annan yta än det vävda. Spännande kontraster, det långsamma i bildväv som möter det mer spontana med symaskinsbroderi.

Symaskinen är också ett perfekt redskap för att brodera, man får en viss del av osäkerhet i broderandet. Det går fort och går inte att kontrollera på samma sätt som ett handbroderi. Jag har då använt mig av stoppningsfunktionen på symaskinen och helst gasen i botten. Det gör att alla sömmar är spontana. Det går också att skissa med symaskinen på ett annat sätt än med papper och penna. Tyget kan dra ihop sig och det bildas veck och bubblor. Man kan använda sig av olika sytrådar för att få färgeffekter, men också av applikationer och även färg att förarbeta eller efterarbeta tyget. Använder man sig dessutom av tygrester får man väldigt billigt skissmaterial.

Man får också mer vingliga och inte fullt planerade linjer, trådar. Detta är väldigt svårt att få fram med en penna, man vill gärna sudda och rita om. Vingliga och osäkra linjer är spännande och svåra att få fram.

Klädda knappar

Jag är förutom vävare även knappfabrikör, så måste jag få visa de spännande saker man kan göra med knappar.

När man väver alltid väva lite extra innan den riktiga väven börjar och ibland även efter att man har vävt färdigt för att man har lite varp kvar. Dessa delar är helt perfekt att göra knappar av. Oftast har man ingen användning av det alls. Det kan vara att skedfel som tog ett tag innan man upptäckte och fick rättat till. De bitarna är perfekta. Man kan lätt undvika just där skedfelet eller de trådarna som man har lösa. Det behövs inte många centimeter för att göra en knapp.

Man kan också hitta på loppis den där duken, antingen vävd eller broderad fast med fula fläckar. Man kan undvika fläckarna och få till bra knappar.

Med tanke på att jag har mina egna knappmaskiner kan jag testa mycket och roa mig kungligt. Jag har vävt mycket handdukar det senaste året och då får man alltid över lite vävda bitar. Det jag har roat mig med är att se om jag kan få till en mönsterpassning som är snygg.

Jag har även testat att brodera på vanlig linneväv, räknalinne. Som jag visat tidigare har jag en förkärlek för småkorsstygn. Det blir så vackra ytor. Den taktila känslan när man drar med handen över många och täta korsstygn är ljuvlig.

Jag har även testat att trycka. Jag hittade i mina lådor stämplar som man har för papperstryck, de använde jag tillsammans med textilfärg. Tyvärr kan man se hur färgen flyter ut lite i kanterna. Det är något jag skall testa igen. Spännande.

Fast det vackraste är ändå de broderade knapparna. Småkorsstygn är ljuvligt. Det man kan säga är att de inte är särskilt hållbara. Korsstygnsbroderi brukar man vanligtvis tvätta sällan och man brukar låta dem ligga ganska stilla på ett bord. Klädda knappar utsätts oftast för större påfrästningar.

Randigt

• 

Jag är väldigt förtjust i de randiga handdukarna i tuskaft. De har jag varpat helt spontant. Jag har inte haft någon plan alls när jag varpade. Det enda jag hade att förhålla mig till var hur mycket av varje färg jag hade. Jag brukar då tänka på att jag behöver spara lite på de garner som jag har lite av så att de skall räcka över hela vävens bredd. Jag brukar också skriva upp hur många trådar jag varpar av varje färg. Detta både för att se så att jag får färgerna någorlunda jämnt, men också lite för att hålla koll på hur många trådar jag har.

Jag hade endast en rulle av varje färg, vissa mycket av och andra lite av. Det gjorde att jag ibland varpade med två trådar och ibland med en tråd. Att jag varpade så beror på att jag ibland ville ha enfärgade partier och ibland ville jag ha tvåfärgade partier. Genom att jag väver dessa i tuskaft kan jag utnyttja att jag varpade med två färger när jag solvar. Jag kan solva dem två trådar av samma färg jämte varandra och då få ett smalrandigt parti i varpriktningen. Vissa partier solvade jag varannan tråd, när jag väver tuskaft på de får jag ränder i inslagsriktningen. Det är enkla effekter som syns mycket. Jag får känslan av att jag har många fler olika färger än vad jag egentligen har. Hade jag enbart haft enfärgade ränder hade jag inte fått in lika mycket liv i ytan.

Två partier där den ena har ränder i varpriktningen och den andra i inslagsriktningen ger olika intryck, det är spännande tycker jag.

Bildväv och ryaknutar

Bildväv med ryaknutar

Jag håller på med mina små bildvävar. Det blir en serie med flera olika i färgskalan mellan mörkt rött till ljust gult. Jag tror att detta kommer vara den näst mörkaste. Det beror lite på hur många till jag kan få ut innan varpen tar slut.

Jag tycker att det har varit väldigt roligt att få väva bildväv igen. Jag har innan under en lång period vävt skyttlade vävar. Det är trots allt i bildvävandet som mitt hjärta ligger. Jag njuter verkligen av att sakta få bli vid väven. Jag får ett annat lugn i kroppen, Själen mår bra av att få väva bildväv.

Det är det norska bildvävsgarnet som jag väver med. Det är en sådan fröjd att få väva bildväv med ett sådant blankt och vackert ullgarn. Jag har innan jag började bestämt mig att jag skall inte färga något garn utan använda mig av de garner och färger som jag redan har. Det gör att vissa kompromisser har behövt blivit gjorda. Hur de i slutändan blir ser jag inte förrän vävarna är nerklippta och monterade. Det är spännande.

Ytor som tilltalar

Ytor kan vara olika.

När man har väven i vävstolen när man väver är det lättare att brodera på ytan än om man gör det efter att man har klippt ner varpen. När man broderar har man båda händerna fria och man kan arbeta med en hand över och en under för att öka effektiviteten. Detta är väldigt väldigt bra när man skall brodera mycket för att förändra den vävda ytan.

Det blir ett problem med att man bara ser en liten del av väven åt gången. Skall man göra långa svepande linjer som man broderar kanske det är lättare att göra det när väven är nerklippt.

Jag tycker så väldigt mycket om bildväv och då är de olika ytorna väldigt viktiga. När man målar kan man få olika ytor beroende på hur man målar och hur många lager färg som man har på olika ställen. En vanlig bildväv har ofta en ganska likartad vävd yta. Man använder sig av likartat inslag igenom hela väven. Man kan skapa former på väven antingen med olika ytor eller med olika färger.

Här har jag använt mig av små glaspärlor. De kan jag använda mig av på samma sätt som man använder sig av noppor. Ytan blir lätt prickig, antingen glesare eller tätare. Det ger olika intryck. Det förändrar också färgen något för pärlorna lyfter vissa färger ur bottenväven mer än andra.

Jag har också använt mig av många, många stygn. De kan vara olika långa ligga i olika riktningar och de skapar också yta. Med stygnen kan jag påverka ytan genom vilken tråd jag använder både vilken färg men också vilket material. Här har jag använt mig av silkes tråd som jag har färgat på en bottenväv i lin. Det är också en effektivt sätt att förändra färgen om det nu skulle vara så att man inte är helt nöjd med färgen, man vill ha en liten annan nyans. Jag kan också ändra formen lite, göra området lite suddigt i formen. Att gränsen mellan två olika färgpartier kan få ett parti med stygn för att ge en färgövergång eller göra det ena färgfältet något större.

Spännande att sy på väven. Man får också olika effekter om man syr i varpriktning eller inslagsriktning. Störst effekt av stygnen får man om man syr sneda stygn, på diagonalen. De lägger sig mer över den vävda ytan.

Den textila ytan

Jag är väldigt fascinerad över den textila vävda ytan. Hur man kan förändra den utifrån vad man vill uppnå. De olika materialen som man använder i vävandet, ger olika känsla.

• 

• 

• 

• 

• 

Man kan med noppor göra väldigt mycket. Det är väldigt beroende på om vilket garn man använder. Dessa är alla vävda med lin garn.

I de gråa varianterna har jag en botten av olika lin 16 garner och någon tråd lintow, som jag har gjort till mitt egna stränggarn. Nopporna kan man göra glesa och där skapa ett mönster eller i alla fall en känsla av att de sitter oregelbundet, med partier med glesare eller tätare noppor. Här är bara olika provvävar som jag har försökt att skapa enhetliga ytor.

Om man sätter de tätt får man en helt annan känsla. Man ser de olika färgerna i garnet på ett helt annat sätt än om man bara hade vävt tuskaft med dem. Man kan till viss del se det i bottenväven och i nopporna. Dessa noppor är inte knutna utan bara uppdragna mellan varptrådarna och lindande runt en pinne.

I ett av fallen har jag vävt samma botten väv som de andra gråa med noppor. Istället för att använda mig av samma tråd som jag har använt mig avi bottenväven har jag en ensam lin16 som jag gör nopporna av. Den får en helt annan färg för att nopptråden påverkar mycket och får större genomslagskraft färgmässigt. Den mörka ensamma lin16 tråden har jag även med i mitt egna stränggarn.

I det gröna fältet har jag gjort mitt stränggarn, bottengarnet av olika lin16 trådar men också av effekttow i lin. Det skapar en mycket mer ruffigare garnblandning. Det påverkar också hur nopporna blir. De blir mer towiga och mycket mer rubust.

I det röd-oreanga varianten är det långa noppor mer likt ouppklippta ryaknutar. För mig kan även det vara en typ av noppor. De behöver inte vara de små och utan knut.

Jag har insett att jag gärna återkommer till hur man kan använda sig av ytan och med den skapa mig olika effekter. Jag är fascinerar över hur det kan skapa distans mellan olika ytor hur de framhäver varandra hur samspelet är emellan dem.

Annars går mitt vävande med ull och ryaknutar i lin 16 sakta framåt. Lite annat behövs och vill komma emellan.

Vävda band är så vackert och användbart

När jag väver band brukar jag sätta upp en varp på runt tre meter. Detta för att det är lättast att hantera när jag sätter upp varp i vävstolen. Även om jag bara behöver några cm för några hankar till handdukarna. Jag brukar också väva med lite olika inslag för att få en större valmöjlighet att kunna välja rätt band.

Jag har med åren samlat på mig många olika bitar av vävda band. Dessa kan jag använda vid bra tillfällen. När jag behöver en hank till jackan, eller till de sydda handdukarna. Jag känner mig rik!

Det är en sådan lyx att bara plocka fram en liten bit band som passar som jag har vävt.

Sakta går det framåt

Jag väver på. Sakta går det framåt. Det blir inte många cm varje gång jag väver. Det ska bli spännande att se hur de olika färgerna kommer att stå emot varandra. Det rosa fältet med ryaknutar har lite olika bottenfärger. De är vitt, beige och ljus rosa. Frågan är om man ser färgskiftningarna när man har skakat till ryaknutarna? Ryaknutarna är i lin 16. Detta för att få skirheten och kontrasten till den mer matta och traditionella ullen. Som man brukar se i bildväv.

Jag börjar också se i min låda med det norska bildvävsgarnet att det börjar ta på garnet. Det kommer nog bli vävar som är både mer röda och även mer gula. Ska bli väldigt spännande att se dem tillsammans.

Jag väver dem också utan någon direkt plan mer än att det skall vara en bakgrund av norskt bildvävsgarn i rött-orange-gult och cirklar med ryaknutar. Jag har bara en svag plan om hur varje kommer att se ut. Jag har ingen direkt skiss som jag håller mig till. Jag kan innan jag börjar väva veta om väven skall ha en, två eller tre cirklar, tror jag. Helt säker är jag inte förrän jag är helt färdig. Genom att jag inte har skisser kan jag inte riktigt se hur de ser ut jämnt varandra när de är färdiga. Spännande!!!

Allt för att roa mig själv.

 

Min glädje över att väva är stor

Jag har funderat och skissat och framför allt tittat på gamla skisser. När jag började fundera kring vad jag ville väva börjar det alltid med att bläddra fram till en tom sida. Där på vägen bläddrade jag förbi något intressant, tror jag. Något som fångade mina ögon. En enkel skiss i många olika varianter. Det brukar vara så att jag testar olika varianter, många varianter när jag håller på. Inte en eller två utan mer i tiotal.

Detta var skisser som hade blivit liggande som jag nu flera år senare tänker de kanske inte är så dumma trots allt.

Jag väver i det norska bildvävsgarnet som jag har liggande. Det gör också att jag blir begränsad till vilka färger som finns i min plastlåda. Jag tänker inte färga eller ens köpa nytt. Jag kan till viss del se projektet som ett projekt att tömma mina skåp och lådor.

Norska ullgarnet är så vackert. Det är hårt spunnet och glansigt. Det är ljuvligt i händerna en ren skär glädje. Till detta har jag ryaknutar. Jag har bytt ut de olika syntettrådarna mot entrådigt lingarn. En vacker ljus rosa nyans.

Jag hittar tillbaka till min glädje och min lust. Det är ljuvligt att väva bildväv i det norska bildvävsgarnet. Tidigare har jag ofta vävt med lingarn även i inslaget. Många trådar av lingarn, lin 16 och lin 16/2 främst.

Känner stor glädje i att åter väva.

Jag har en plan, tror jag

Jag har nu börjat väva. Det känns så väldigt roligt att väva bildväv det var ett tag sedan jag vävde det sist. Innan har jag vävt mycket skyttlat och det är något helt annat.

När jag har haft ett uppehåll över sommaren från vävstolen, brukar jag sakta öka tiden i vävstolen varje dag. Kroppen och ryggen måste få tid att anpassa sig efter rörelserna.

Jag har hittat en låda med så snuttar av norskt bildvävsgarn och andra ullgarner. Vanligtvis brukar jag väva med olika linblandningar för att kunna blanda den rätta färgen. Nu får jag mer anpassa mig efter vilka färger som garnet har.

Det jag kan säga är att jag har saknat att få väva bildväv och lyssna på sommarens sommarpratare. Det är så avslappnande. Kan dock känna att det går långsamt. Fast mot skyttlat är det långsamt.

Ryaknutarna tar tid. Jag har en plan, tror jag. Vi får se om jag tycker om den eller inte. Min plan vara att de tunna trådarna i ryaknutarna skall sväva lite över den mer klassiska bildväven.

Jag borde bestämma mig för vilket format det hela skall ha, tror jag har det fast jag är inte helt säker.