Jag har nu fållat de olika små dukarna i daldräll. De är tänkta till att ha på köksbordet med en ljusstake på i mitt fall. Där av storleken. Jag är alldeles för lat för att ha en duk som jag skall flytta fram och tillbaka.
Jag har inte tidigare vävt daldräll, och har därför en uppfattning hur det ser ut. Urtvättade/välanvända dukar i vitt och ljusblått i kyrkans församlingshem. I denna väv har jag försökt att få daldrällen till min. Jag ser det lite som min, tillviss del även andras skyldighet att undersöka de olika vävsätten som vi har. Detta främst för att kunna se hur man kan göra en teknik till sin egen. Det är först då som man kan fundera kring, hur skall jag kunna använda denna teknik i framtiden. Vad är bra med den? Vad måste jag tänka på till nästa gång, varptäthet, varp och inslag? Måste tekniken alltid användas till det den är ursprungligt gjord för?
Jag känner att det är så otroligt viktigt att göra provvävar. Det behöver inte vara remsor av teknikövningar utan även en produkt, men att man gör det för att undersöka. Jag ser det arbetet som fortbildning. Det är just i dessa provvävar som jag som vävar kommer framåt. Det är där som nyskapandet bildas i undersökandet. Visst behöver vi väva produkter där allt redan är känt och vi har en klar bild av resultatet redan innan vi har börjat. Det är en bra övning men ger ingen förståelse kring hur tekniken fungerar, och därför ingen kunskap i hur man sätter upp en väv ut efter en egen tanke. Vävningen kommer sakta att utarmas. För att kunna ta till sig en vävteknik behövs enbart vävning och åter vävning. Tid vid vävstolen.
Det brukar sägas att en fotbollsspelare behöver 10 000 timmar för att bli bra. Det är nog så med alla saker. Man behöver tid. Det är därför som vi som väver måste undersöka de olika vävteknikerna för att komma fram till andra sätt att använda teknik. Jag vet inte hur man skall attrahera yngre- nya vävare till vävstolen i ett samhällsklimat när tid är en stor bristvara. För mycket av vävningens kunskap sitter i händerna, där händerna utan huvudets inblandning vet hur de skall stäcka trådarna. För att handen skall få kunskap krävs tid.
Låt oss hoppas att de nya eleverna vid landets vävutbildningar och vävkurser tar till sig teknikerna och gör dem till sina, så att vi får ett nyskapande. Att de passar på likt alla oss andra som väver att utmana oss själva och ser möjligheter.
Hannas vävstol 